Ensamheten spelar rock på svenska med influenser från både punk och visa.

Jag är väl återfallsmusiker skulle man kunna säga.

Under många många år fick min kreativitet utlopp via andra forum men för ett antal år sedan hittade jag tillbaks till musiken. Det blev en explosion av melodier! Från punk till visa. Jag började ta tillvara på alla dom där rösterna som alltid sjungit i mitt huvud och spelade dagligen in små snuttar i telefonen. Ibland fanns det ord med, ibland inte. Med ojämna mellanrum sorterade jag dessa infall och började göra färdigt en del av idéerna. Ibland blev jag förvånad över vilken slags musik det var som kom ut. Det blev starten på Ensamheten. 

Jag spelade in 6-7 låtar på egen hand och överraskade mig själv när jag faktiskt tyckte om det. Visrock? Det hade ju aldrig jag lyssnat på?! Efter en tid slog det mig att det ju alltid funnits där. Från alla visor vi sjöng i familjen på kvällarna på landet där det varken fanns el eller rinnande vatten. Det fanns däremot utrymme för Cornelis, Taube, Adolphson och många fler. Att musicerandet i familjen satt spår är tydligt. När jag tänker tillbaks så fanns ju även visrocken där. Ulf Lundell, Staffan Hellstrand, Magnus Johansson och såklart Thåström och Imperiet. Att skriva om sånt som betyder något har jag väl från punken. Jag antar att allt det där fått mogna i mig tillräckligt länge nu för att jag ska våga släppa ut det. Den här musiken är det mest personliga jag gjort. Texterna framförallt. Jag censurera eller värderar inte. Jag skriver det som dyker upp och nöjer mig med det. Det är vad det är. Och det är från hjärtat. Ibland är det glädje, ibland sorg, ibland lycka, ibland ilska. Och rätt så stökigt. Som livet i stort. I alla fall mitt.

När Sarah på Vegna Music ville ge ut mina låtar så blev det ju helt plötsligt på riktigt. Till en början var jag nog inne på att spela in alltihop själv. Men jag insåg ganska snabbt att den här musiken ju måste spelas live. Så ett gäng musiker behövdes ju. Ett nytt band kanske? Men fanns det nån som var intresserad? Jag spelade upp ett gäng av mina demolåtar för  för några av mina gamla kompisar som jag spelat med i andra projekt och frågade om dom hade lust att dra igång ett nytt band. Alla var på! Och på den vägen är det. 

Ensamheten är den jag är och nu får jag dela den med fina musiker och vänner. Och det känns förbannat jävla bra.

/ Stefan Langendorf – Ensamheten